Från 2008

”Detta är inget annat än grovt vapenbrott”

I våras väcktes åtal mot Willy Palm, anställd hos Stockholmspolisen som ansvarig för vapenverkstaden och dess förråd. Palm hade också styrelseuppdrag i Stockholms Skytteförening, även där som ansvarig för vapnen. Åtalet gäller olagligt innehav av ammunition. Bakom detta åtal finns en annan, mer omfattande utredning, där förundersökningen lades ned. Detta är känt sedan tidigare, men Världen idag har granskat vad som döljer sig bakom. I vår artikelserie har vi återkommit till vapen som beslagtagits av polisen och sedan kommit ut på marknaden och använts i brott igen, vi har funnit sådana även här.

Hösten 1999 kliver en man in till Stockholmpolisens vapentillståndsenhet.
Polisinspektören Kaj Hahne tar emot honom. Mannen säger att han vill ha betalt för de vapen han har lämnat in. Hahne tittar i sitt register men finner inte mannens vapen. Mannen berättar att han lämnat vapnen till Willy Palm på polisens vapenverkstad.
Hahne blir förvånad över att detta inte kommit vapentillståndsenheten till kännedom och  besöker därför vapenverkstaden.
Det ser ut som rena soprummet. Gevär, handeldvapen och bland många andra vapen en handgranat ligger huller om buller med gamla kaffemuggar, tidningar, glasflaskor fulla med krut och en massa annat skräp.
– Vi var några stycken som gick ned till vapenverkstaden och fick en chock. Till exempel såg vi ett femtiotal vapen som stod för sig själva i ett rum. Ingen av de anställda som var i lokalen ville kännas vid dem. De sade att vapnen tillhörde Willy Palm.
Hahne, och hans kollega poliskommissarie Robert Frankesson, upplever detta som en direkt samhällsfara och går därför till Per-Arne Sjöstrand, chef för serviceenheten av polisens vapen. Kontakter tas också med Sjöstrands chef.
– Vi skrev en anmälan om misstänkt brott. Det gick hela vägen upp till toppen och ned igen. Ingen ville ta tag i det här. Ingen ville att det skulle uppdagas eftersom det var för många chefer inblandade, säger Kaj Hahne.
Fyra år därefter, hösten 2003, får Evy Åström, ekonomichef och ny chef för service-enheten, signaler om att det råder allmän oordning i vapenförrådet, -verkstaden.

Hon går till Rikard Severlius, biträdande länspolismästare, och säger att någon borde titta på hur Willy Palm och hans kollegor sköter vapenförrådet. Severlius gör en anmälan, därmed initieras en internutredning. En revision görs.
Samma personer som upptäckte missförhållandena fyra år tidigare, Kaj Hahne och Robert Frankesson, ges uppdraget att göra en genomlysning av vapenverkstaden. Det första märkliga de finner är att Stockholms skytteförening och polismyndighetens vapenverkstad delar utrymme och personal. Willy Palm var vapenansvarigfunktion för skytteföreningen och samtidigt anställd av polisen för att ansvara för myndighetens vapenverkstad. Den ena är en ideell förening och den andra är en del av polismyndigheten. Hahne och Frankesson upprörs också över att vapen och ammunition för dessa blandas.
Ett tjugotal vapen som det finns licens för är borta. Däremot finner de över tusen vapen som ingen är licensierad för. Handeldsvapen, kulsprutor, en granat, flera svarta sopsäckar med polisens tårgas, knivar och annat. Det är inte heller på något sätt bokfört eller registrerat hur allt har kommit dit eller vem/vilka som lämnat in dem.
De finner också drygt ett ton ammunition, som ingen vill kännas vid. En stor del av denna ammunition är till för vapen ingen i Skytteföreningen har licens för.

Kaj Hahne och Robert Frankesson som ligger på för att detta skall utredas ordentligt blir mer eller mindre utfrysta och trakasserade. Inte nog med det;  de blir  fråntagna uppdraget.
– Man får vara väldigt, väldigt försiktig inom myndigheten hur man kliver. Det är minerad mark överallt och man ska inte ifråga sätta någonting eller kolla upp viktiga saker. Man ska sitta snällt om man inte känner för att jobba i cykelkällaren. Det är väldigt lågt i tak och man utsätts för trakasserier direkt så fort man säger nånting, allt detta fick jag erfara.
Vapen Hahne och Frankesson sett var plötsligt borta. Hahne säger att Stig Sandström som ansvarade för att få reda i oredan hade en fot hos polisen och en i militären. Hans uppgift var också att köra vapen till skrotning. Hahne mötte honom utanför gamla polishusets port. Hahne frågade Sandström, som han kallar Stickan, hur det går och denne svarade att det går bra. Att man har hittat alla vapen och det är i sin ordning. Och dessutom sade han att han fått med sig andra vapen som Hahne inte hade frågat om.

Världen idag träffar en person som haft inblick i hur verksamheten i vapenverkstaden sköttes. Han säger sig vara rädd för trakasserier och vill därför vara anonym. Vi kallar honom för Viktor. Det råder ingen tvekan om att Viktor har haft direkt kontakt med Willy Palms affärer.
– Jag fick en chock av all oordning. Såg ut som en stor soptunna. Det låg vapen överallt, mest under Willys skrivbord i plastpåsar. I det lilla vapenvalvet som låg i omedelbar anslutning till vapenverkstaden låg det allt annat än vapen. Reservdelar, papper och av någon anledning tomhylsor låstes i stället in. Däremot de vapen som egentligen skulle finnas inlåsta i valvet de fanns under hans skrivbord.
Enligt Viktor kände alla Willy Palm, eller åtminstone visste vem det var. Viktor påstår att vem som helst kunde köpa ammunition, alltså både poliser och civilanställda. En del bad om ett kvitto och då fick de det. Om man inte bad om det så blev det inget. Ingen registrering över vilka som köpte vad fördes. De var tysta eftersom de köpte ammunition som de inte hade tillstånd till, dessutom billigt. Sedan var de flesta medlemmar i Skytteföreningen och låtsades därför inte om något. De höll varandra om ryggen.

Willy Palm skötte skytteföreningens sysslor på arbetstid medan hans chef Per-Arne Sjöstrand skötte poliskörens. De höll tyst om varandras fritidssysslor som upptog mycket tid. Arbetsuppgifter som inventeringarna sköttes på några minuter. De låtsades inventera, skrev under och lämnade vidare. Ingen tänkte på att kontrollera om listorna var sanningsenliga. De kunde ha skrivit vad som helst på listan. Vapen som skulle destrueras kom från både allmänheten och polisen. Men i stället för att skicka vidare dem till järnbruket i Hofors hade Palm dem kvar i förrådet. Vapnen användes också i skytteföreningen. Man kunde hämta ett vapen utan att någon annan än Willy Palm visste om det.
Alltså provskjöts inte vapen och jämfördes med delar funna i brott. Vapen från brott som mord och rån kan ha legat där utan att någon visste det. Willy Palm plockade delar ur vissa vapen och reparerade skytteföreningens vapen med bitarna.

När inventeringen gjordes konstaterades att det var sammanblandade vapen, både myndighetens och skytteföreningens och då delades det upp i två förundersökningar. Den ena lades ned och den andra fortsatte.
– Myndighetens egen, så klart, var det som lades ned. Argumentet är att det är spritt på för många olika personer under alldeles för lång tid. Men i själva verket är man på myndigheten rädd för vad man kommer att finna om man rotar vidare i det här. De vill mörka, de vill inte att allmänheten ska få veta. Att vara ordförande i skytteföreningen var något fint, det var ett hedersuppdrag. Många polischefer har varit ordförande, säger Viktor.
Viktor anser att Världen idag borde prata med Stefan Mella som numera är ansvarig för vapenverkstaden.
– Snälla, jag vill inte prata om den tid då Willy var här. Jag vill inte bli inblandad. Det här är obehagligt. Var vänlig och blanda inte in mig.

Ur förundersökningsprotokollen:
”Förundersökningen läggs ned. Det finns inte längre anledning att anta att någon enskild befattningshavare agerat brottsligt. De brister i vapenhanteringen som framkommit har uppkommit under en lång följd av år och ansvaret för bristerna delas av för många personer för att ett straffrättsligt ansvar skall kunna krävas ut av någon enskild individ.”

Kay Engfeldt åklagaren som lade ned förundersökningen tycker inte att de har lagt locket på. Allt undersöktes, anser han. Felet från början var att det inte gjordes revisioner eller ordentliga inventeringar i vapenverkstaden. Något man, enligt Enfeldt påstått inte fanns tid till. Det hade heller inte från högre nivå beordrads bättre inventeringar. Engfeldt tycker att det var fel på systemet och att ingen därför kan ställas till svars för bristerna:
– Det var ett strukturellt fel vid myndigheten, ett beteende som gått i arv.
Förundersökningen läggs inte ned för att brott inte kan styrkas utan för att för många skulle ställas till svars för brotten.

Kaj Hahne och flera andra Världen idag talat med säger att Willy Palm tog emot och sålde vapen, vilket är olagligt. Och detta har alltså pågått i minst tjugo år. Varken han eller skytteföreningen hade vapenhandlartillstånd. Hade en civil person innehaft några av dessa vapen utan tillstånd hade dessa personer omedelbart häktats och åtalats för grovt vapen brott.

– I skytteföreningens styrelse sitter och satt polischefer. Dessa personer borde ha åtalats. Det är fint att vara skytteföreningens ordförande utan att denne behöver kunna något om vapen eller föreningens aktivitet, säger Hahne när vi träffar honom på hotell Hilton på Södermalm i Stockholm.
Stig Sandström skriver under att han mottagit vapen för skrotning. Han och Willy Palm skriver under att Sandström mottagit vapen som Viktor såg fanns kvar i kasunen, förrådet.
Världen idag har kommit över en verifikation undertecknad av Willy Palm och Stig Sandström. Det är daterat 2001-10-31. Det är ett kvitto på 30 k-pistar som Sandström mottagit för att destruera. Viktor såg dock att sexton stycken aldrig mottogs av Sandström. De fanns kvar i vapenverkstaden. Varför de förfalskade dokument och låtsades skrota vapen vill ingen av dem svara på. Världen idag har sökt Palm i en månads tid. Flera gånger har en anhörig svarat och sagt att Palm ska återkomma, men detta har inte gjorts. Sandström håller sig även han oanträffbar.

Polisinspektör Kaj Hahne bläddrar i förundersökningen och säger argt:
– Ett tyskt kulgevär har inget att göra i en skytteförening. De hade inte tillstånd för det men det fanns där. Makarov, ett annat skjutvapen, har inte heller med verksamheten i skytteförening att göra, Drulov ska man till exempel skjuta mink med…han räknar upp fler vapen:
– Detta är inget annat än grovt vapenbrott. Hur kan de komma undan? Det hela tystades ned. Vi tyckte att det var skit. Det som borde ha gjorts var att man gjorde husrannsakan hemma hos Willy Palm. Han kånkade iväg, med pirra och skottkärra, grejer som kom från hans privata förråd på jobbet. Vart de här grejerna tog vägen vet vi inte. Min kollega Robban Frankesson såg det här när han var på väg hem på kvällen.

Frankesson:
– Han gick utanför station med fulla pappkassar. Jag vet dock inte vad som var i dem , säger kriminalkommissarie Frankesson.
Willy Palms kollega Stefan Mella säger att han såg sprängdeg med mera bäras bort:
– Ingen husrannsakan gjordes fast vi påpekade att Willy bar bort som attan. Attityden var att det städades och att det var det viktigaste.

Kaj Hahne, som alltså var en av de två polismän som upptäckte och sedan också utredde härvan kring Willy Palm känner att han blev utfryst och trakasserad.
– Vem vi än pratade med så fick vi kalla handen, internutredare eller biträdande länspolismästare. Till sist fick vi veta att vi inte var välkomna längre. Sedan började trakasserierna. Jag hade till exempel behörighet för att titta i register över om en person hade licens för vapen innan vi gjorde husrannsakan. Den behörigheten togs bort helt och hållet. Lars Bjöhle, chef för tillståndsenheten, kom in till mitt rum och sade att han inte litade på mig. Antagligen för att vi låg på för mycket, att vi tyckte att det var en skandal. En fullständig skandal.

Hahne säger att det inte går att utesluta att vem som helst hade kunnat hämta ett vapen, skjuta och lämna tillbaka det utan att någon skulle märka något. Det perfekta mordet.
– En rättsvårdande instans som inte kan hålla reda på sig själv. Hur många vapen som är borta är det ingen som vet. Som svar fick vi hela tiden:  de har nog skrotats, alternativt: de har nog återställts.
– Det fanns inga larm eller registrering, vem som helst kunde gå in och hämta ett vapen. Vem som helst kunde säga att man var medlem i skytteföreningen, alltså även civila kunde komma och gå som de ville utan att någon kollade. Absolut noll koll. Man behövde inte skriva upp någon på en lista. Utan det vara bara att gå in. Två möjligheter att komma in, en via vakten och en precis innan vakten. Det var ingen säkerhet alls.

Poliskörens Per-Arne Sjöstrand var ansvarig för nycklarna. Av tio hade åtta delats ut till olika personer, en av dem till Willy Palms son. En visar sig en pensionär ha hemma sedan tio år tilbaka.
Vissa av nycklarna hade personer som var medlemmar i skytteföreningen, personer som inte alls på något sätt var kopplade till polismyndighetens vapenförråd och -verkstad där det låg
hundra­tals vapen. Två nycklar saknades och ingen vet varför.
Per-Erik Bergner vid polisens internutredare säger att det här kan gå så långt som fyrtio år tillbaka i tiden, och då inte bara i Stockholm. Han anser att man efter att detta upptäcktes i Stockholm borde ha kontrollerat hur det ser ut över hela landet.

Man borde kolla med alla skytteföreningar hos alla polismyndigheter om vilka regler som gäller.
Vapnen används
• I höst hittades en pensionerad polisman, en privatdetektiv, i en trappa skjuten. I sin hand hade han ett av de vapen som fanns på skytteföreningens vapenlista över licensierade. Ett vapen som saknades under inventeringen.
• I december 2003 ringer Interpool, de vill veta hur det kommer sig att Clark Olofsson hade  en svensk polispistol, en Walther PP när han sköt en holländsk polisman.
Det låg ett flertal Walter PPs och skräpade i vapenkassunen.
Interpool ringde och frågade om vapnet SBM 2002 147 68 med tillverkningsnummer 46937. I listorna från förundersökningen ser man att vapnet borde ha kommit fram under inventeringen, men återfanns inte. Det var alltså ett av de försvunna vapnen.
• En polisman, Jaan Norby, rånade en bank i Söderhamn i början av 2005, Video från banken visade att han hade en Walter –PP i sin hand.

När polischefen Olle Liljegren greps, som vi skrivit om tidigare, hade han många vapen som inte gick att härleda. Både polisinspektör Kaj Hahne och Viktor säger att dessa med all säkerhet kan ha kommit från vapenverkstaden i Stockholm Det var bara att hämta ut dem. Ingen skulle ha märkt något förutom Willy Palm som nu är misstänkt för vapenbrott.

http://morganjohansson-socialdemokraterna.blogspot.se/2014/10/ska-justitieminister-morgan-johansson.html

https://letzgolamefuckz.wordpress.com/

Advokater i Sverige och runt om i världen reagerar starkt på Världen idags artiklar om polisens samarbete med kriminella kretsar. Den i Singapore baserade organisationen IATTA, International aid for taxation and other trial affairs, har bestämt sig för att bekosta R. Z. (se fakta) nya process, när han begär resning i Högsta domstolen.

Världen idags artiklar har väckt starka reaktioner i Sverige. Vi skulle kunna fylla en hel tidning. Vi har dock bestämt oss för att begränsa det till vad berörda, myndighetsutövare, politiker och andra, tycker.

Nedan ett brev från Lars Ahrrenius, känd advokat i Stockholm:
”En grundläggande förutsättning för att ett rättssystem överhuvudtaget skall fungera är att rättssystemets aktörer, åklagare, poliser, advokater och domare, håller sig till gällande regler när de utför sitt uppdrag. Det handlar som jag ser det om ”fair play”. Om några aktörer börjar använda sig av otillåtna metoder eller bryter mot regler, så faller systemet.

Polisen har under flera år haft ett samarbete med kriminella informatörer och provokatörer. En verksamhet som helt saknat regler, insyn och kontroll. I och med detta system har omfattande information om de faktiska omständigheterna kring ett brott undanhållits såväl försvarare, domare och även i vissa fall åklagare. Vilka resultat har detta lett till? Är domar, som meddelas i mål där ett stort material undanhållits, rättvisa? Hur kan man i efterhand veta vilket ansvar eller uppsåt människor har när insyn saknas och kanske inte ens åklagaren har klart för sig vad som egentligen hänt. Den allvarligaste konsekvensen ur rättssäkerhetssynpunkt blir naturligtvis att människor i vissa fall provocerats till att begå brott som de annars inte skulle ha begått, så kallad brottsprovokation. Brottsprovokation är inte tillåten. Vilket Europadomstolen också konstaterat i flera avgöranden. Det kan under inga omständigheter vara acceptabelt att använda sig av privatpersoner för att provocera människor till att begå brott.

Ett exempel på vilka konsekvenser användandet av brottsprovokation haft är ”Konstkuppen mot nationalmuseet”. Hovrätten har i det målet konstaterat att brottsprovokation använts. Trots detta konstaterande döms personer som inte haft med brottet att göra före brottsprovokationen till långa fängelsestraff. I samma mål anmälde försvararna polisen och åklagaren för brott till riksåklagaren. Riksåklagaren konstaterade att brott begåtts, men på grund av att riksåklagaren legat så länge på utredningen så hann brottet preskriberas.

Det är polisen som skall ägna sig åt brottsbekämpning. Det är en skandal att kriminella personer anlitas och agerar aktivt åt polisen i olika avseenden helt utanför lagen.”

En annan som har synpunkter är processrättsprofessorn Christian Diesen. Han har under hösten varit handledare för uppsatsen Oskyldigt dömd där studenten Sanella Cupurdija bland annat granskat fallet ”Sejdi M”.

Ur uppsatsen:
”Fallet har sitt ursprung i en verksamhet som under senare år blivit allt vanligare som metod för polisen i deras arbete att avslöja i första hand grov brottslighet. Med utnyttjande av kontakter i kriminella kretsar arrangerar man exempelvis narkotikaaffärer för att sedan ingripa vid själva uppgörelsen och i bästa fall ta fast en eller flera personer tillsammans med ett parti narkotika. Uppläggen varierar en aning och gränsdragningen mellan bevisprovokation och brottsprovokation är många gånger flytande. Detta är i högsta grad olyckligt eftersom det sistnämnda tillvägagångssättet är otillåtet medan det förstnämnda däremot anses tillåtet.”
I fallet de granskat kallas infiltratören för Sejdi M. Personen i fråga har använts för att locka kriminella att köpa narkotika. En lyckad operation?

”Sejdi M har sedan lång tid tillbaka hävdat, dock inte under förundersökningen och förhandlingen i tingsrätt och hovrätt, att han deltagit i en brottsprovokation initierad av polisen S.B. och att han själv aldrig hade ett brottsligt uppsåt såvitt avser det kilo heroin som det var fråga om. Att han inte nämnde detta under förundersökningen och under rättegångarna i tingsrätten och hovrätten hade sin grund i att han inte vågade avslöja de riktiga förhållandena inför de medtilltalade. När han blev friad av tingsrätten trodde han att problemet var löst och hovrättens häktningsbeslut kom därför som en chock för Sejdi M. Han var dock övertygad om att även hovrätten skulle fria honom och insåg först efter hovrättens dom vunnit laga kraft att han måste berätta hur provokationen gick till.”
Alltså användes infiltratören till att locka till sig kriminella för att köpa ett kilo heroin, men han säger inget om detta i rättegångarna. Han vill ju inte att det ska komma fram att han är polisens infiltratör. Och polismannen, hans kontakt vid polisen, håller tyst även han. Sejdi M, som hjälpt polisen att gripa personer som ville köpa narkotika, döms också själv.

Diesen säger att han är mycket glad över att Världen idag tagit upp polisens informatörsverksamhet. Fallet Sejdi M är en bekräftelse på att polisen har använt sig av informatörer felaktigt och ibland till och med fått personer dömda fast de är oskyldiga. Allt för att dölja polisens informatörsverksamhet. Diesen är inte förvånad över uppgifterna i Världen idags artikelserie, tvärtom.

Fakta/R.Z. begär resning R. Z., som numera företräds av Daniel Norrgård på juristfirman Lexitas, kommer återigen att begära resning till Högsta Domstolen. De kommer tillsammans också att stämma den svenska staten för de år han oskyldigt suttit fängslad.

Efter att ha tagit del av Världen idags artiklar har organisationen IATTA, International aid for taxation and other trial affairs, bestämt sig för att bekosta RZs nya process. IATTA, baserad i Singapore, kommer också att aktivt följa fallet R.Z., för att om det behövs bistå Norrgård på annat sätt.
Världen idag

Flera polisinformatörer sägs ha blivit mördade sedan de avslöjats av de kriminella grupper de varit verksamma i. Det uppger både källor inom kriminella grupperingar och polischefer som Världen idag har talat med.

Även justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (fp) känner till att mord begåtts i spåren av polisens informatörsverksamhet.

– Jag är oroad över hur det här landets rättsväsende har körts i botten, både domstolar och polisen, säger han till Världen idag.

Personer som ingår i kriminella grupperingar som Fucked for life, Original Gangsters, Hells Angels och Bandidos säger att de utvecklat metoder för att avslöja informatörer.
Det börjar med att den misstänkte informatören – läckan – desinfomeras. Man lurar honom (de flesta är män) att tro att ett brott ska begås. Han lämnar informationen till sin kontakt på Kriminalens underrättelsetjänst. Polisen slår till, men hittar inget.
Det gör däremot de som misstänkt en läcka. Informatören blir avslöjad. Och i vissa fall mördad.
Ett känt fall av desinformation påstås ligga bakom det omdiskuterade Nova-projektets stora spaningsåtgärd från den 15 december 2003. Många poliser stationerades ut, i bland annat Södertälje, för att stoppa bilar i övertygelse om att man på det sättet skulle gripa misstänkta ledare för den organiserade kriminaliteten i Stockholms län.

Så här skrev Dagens Nyheter dagen efter:
”Självkritiken inom polisen är stor efter helgens misslyckade Nova-tillslag.
– Både tid och plats var fel, säger ett polisbefäl.
– Vi borde ha förspanat mer, medger länspolismästare Carin Götblad.”

Världen idags källor låter oss träffa en av de informatörer som polisen använde som källa inför tillslaget, vars uppgifter alltså var en bluff. Han påstår sig ha ”blåst” polisen för att bevisa att han inte var en informatör, ”en förrädare”.

Polisen trodde att de hade lyckats värva honom till att bli deras informatör, och såg därför mellan fingrarna på hans kriminalitet. Men han lurade polisen. Han gick direkt till sina vänner i den kriminella liga han tillhör och berättade om polisens rekrytering.
Tillsammans bestämde de sedan att göra polisens Nova-projekt till åtlöje.
Gunnar Appelgren i Eskilstuna ses som en av de mest kompetenta polischeferna vad gäller underrättelseverksamhet. Han är den polisman som avslöjade konstigheterna kring kollegan Olle Liljegren och dennes informatörer. Så här säger Appelgren om de uppgifter som kriminella berättar för Världen idag:
– Det är känt hos polisen att grupperingar, och även individer, släpper ut information för att kontrollera om det finns källor i sin närhet. Alltså, de släpper felaktig information och ser sedan hur den används. På det sättet kan de avslöja källan, läckaget.

Kriminella säger till Världen idag att flera blivit mördade efter att de har avslöjats som polisens informatörer eller infiltratörer.
En polischef berättar för oss att han är mycket trött på allt negativt som polismyndighetens misslyckade informatörsverksamhet lett till. Han vill vara anonym eftersom ”det blir ett himla liv varje gång vi kritiserar något på myndigheten”.

Polischefen berättar om flera ouppklarade mord. Ett av dem, på en Hells Angels-medlem, är han säker på berodde just på att den mördade hade avslöjats som informatör. Hells Angels-medlemmen hittades nedgrävd i en skog i Västmanland sommaren 2003 och än i dag är mordet ouppklarat.
Ett annat mord som kan ha koppling till polisens informatörsverksamhet är det på Joe Niyomwat, känd kriminell i Falun. En informatör med koppling till kriminalkommissarie Olle Liljegren erbjöd Niyomwat att köpa vapen några dagar innan mordet. En person med insyn i händelserna säger till Världen idag att fel person mördades. Egentligen avsåg de som senare också dömdes för mordet att döda informatören. Men denne lyckades läcka information om att Niyomwat var informatören.
Liljegrens informatör, som i media kallats Bandidosmannen, lurade sedan också staten att tro att han själv var död, att han dött i tsunami-katastrofen för ett år sedan. Nu sitter han häktad för grovt vapenbrott. Via hans advokat Johan Eriksson hälsar han att han inte kan prata nu, men kommer att göra det senare.

Vi frågar Gunnar Appelgren om han känner till att informatörer dödats:
– Information som kommer från källor är sekretessbelagd av förklarliga skäl, annars kan man via sådan information häva källan. Det blir risk för att källan röjs och därmed risk för att källan skadas. Men nej, jag känner inte till att en informatör blivit mördad.

Är det helt säkert?
– Om jag kände till att någon skulle ha mördats kan jag inte berätta det. Att berätta skulle skada vår verksamhet oerhört. Vi är beroende av informatörer för att komma åt brottslighet, både den som är begången och den som kommer att ske.
En tredje som kan ha mist livet på grund av polisens informatörer är värdetransportrånaren Fredrik Göransson. Han sköts till döds av polis vid ett värdetransportrån i Bräkne-Hoby i Blekinge den 2 juni 2003. Göransson var beväpnad med en Kalasjnikov, ett automatvapen han enligt polisen ska ha köpt i Borlänge några dagar innan rånet. Uppgiften bekräftas av en nära anhörig till honom. Släktingen säger att Göransson köpt vapnet av en polisinformatör och att informatören sedan ska ha berättat för polisen var Göransson befann sig.

I måndags förra veckan berättade vi om att Erika sagt till polisen att just sådana vapen såldes av hennes pojkvän Tomas till polisens informatörer i Borlänge. Vapen som sedan R. Z. dömdes för att ha köpt. Många vapen som en gång varit beslagtagna av polisen har bidragit till ond bråd död.

Justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (fp) är kritisk till hur informatörsverksamheten har skötts och är dessutom inte lika förtegen som andra om morden. Han säger:
– Svenska polismän får ta risken att vara infiltratörer själva. När de får jobba undercover är det som att jobba som militär i Afghanistan. Nu är det statliga myndigheter som medvetet eller omedvetet driver informatörerna ganska långt, det har visat sig i till exempel fallet Olle Liljegren. Men vi har också fått kommenterat på annat håll vad gäller mördade informatörer.

Den 7 juni 2005 skrev Carin Götblad på DN Debatt om hur framgångsrik informatörsverksamheten varit.

En polischef säger att hennes artikel var löjeväckande. Inte ett ord om verksamhetens negativa effekter.

– Hon, precis som Jennekvist, vet att det gått åt fanders. Ett spel för gallerierna. Skulle man granska den svenska polisens informatörs- och infiltratörsverksamhet skulle vi bli utskrattade. Det har sköts mycket, mycket dåligt. Men det är inte alla som skrattar, många har drabbats av att ingen vet vad som gäller. Götblad och hennes allierade gör allt för att dölja det, eftersom de själva är inblandade.